International Web Community for Scandinavian Studies
scandinaviaBIG.jpg

CSS Conference 2017 – Rethinking Scandinavia

Web Proceedings

Filantropiska kontroverser

Kulturkritiska perspektiv på svenska humanitära biståndsinsatser under och efter de två världskrigen
 

Hannah Tischmann, Uni­­­ver­si­tät Wien
 

I de österrikiska ruinerna efter första världskriget ger svenska hjälpinsatser medicinisk hjälp till barnen och delar ut mat och kläder till de minsta och de som behöver. Detsamma gäller för svenska Röda Korsets och Rädda Barnens initiativ efter andra världskriget. Biståndsinsatserna i det krigshärjade landet är dock inte de enda försöken att hjälpa de österrikiska barnen. Under andra världskriget tar Sverige emot barn från Wien som är hotade av nationalsocialistisk förföljelse på grund av deras religiösa tillhörighet. Efter båda världskrigen reser dessutom barn från Wien till Skandinavien för att återhämta sig.

Ett av de mest kända av dessa krigsbarn1, som också kallades för Wienbarn, är Harry Schein, en av Svenska Filminstitutets initiativtagare och tidigare direktörer, som kom 1939 som fjortonåring med en barntransport till Sverige. Även om flykting- och krigsbarnens historia annars inte är välkänd för allmänheten har den efterlämnat spår i den skandinaviska och österrikiska kulturen i form av till exempel litterära texter eller institutionaliserade minnen som torg- och gatunamn – och den har inte minst bidragit till offentliga diskussioner om Sveriges ställning under andra världskriget och dokumentationen av historiska händelser.

Trots att antalet Wienbarn och österrikiska flyktingbarn i Sverige är lågt i förhållande till de enorma dåtida migrationsrörelserna, ger kartläggningen av både svenska och österrikiska minnen insikt i hur synen på tillfällig eller permanent migration och humanitärt biståndsarbete i allmänhet påverkas av det politiska klimatet och hur den påverkar staterna själva och deras ömsesidiga förhållande. Barn- och vuxenlitterära berättelser eller minnesmärken som handlar om barnen om Wien vittnar nämligen inte bara om deras öde. En granskning av Sverigebilden i dessa minnen av de österrikiska barnen och deras mottagande visar också hur de svenska humanitära biståndsinsatserna värdera(de)s och hur de nationella kulturella och historiska diskurserna förhåller sig kring några av världshistoriens mörkaste år. Skillnaden är påtaglig: Ett av Wiens centrala torg, Schwedenplatz, fick sitt namn för att staden ville visa sin tacksamhet för Sveriges hjälpinsatser. Flertalet av de svenska skönlitterära och facklitterära texterna är däremot betydligt mer kritiska jämfört med de österrikiska minnena.

I det följande skisseras biståndsinsatsernas janusansikte med hjälp av textanalyser och ett komparativt tillvägagångssätt. Inledningsvis ges en kort historisk överblick över Wien-relaterade svenska humanitära biståndsinsatser under och efter de två världskrigen. Både forskningsläget och källmaterialet är tyvärr begränsade2 och i det material som finns anges delvis olika siffror. Med sin kulturvetenskapliga inriktning har den följande redogörelsen inget anspråk på att bidra till den historiska forskningen. I den här historiska delen refereras därför till de uppgifter som materialet erbjuder. Olikheter i framställningen som jag stött på hänvisar jag dock till.

Efter den inledande historiska överblicken ska jag först redogöra för det österrikiska eller snarare det wienerska perspektivet på biståndsinsatserna som synliggörs i utvalda minnen som skapades i anslutning till den humanitära hjälpen. Därmed bär de möjligheten att betrakta det svenska humanitära biståndet från en viss distans. Sedan följer en analys av två svenska, främst litterära minnestexter. Till sist ska jag ge en liten sammanfattning med hänsyn till resultatens betydelse för en diskussion kring huruvida olika kollektivt tillgängliga minnen av humanitära biståndsinsatser och minnespolitiken som konstruktiva element av det kulturella minnet kan påverka nationernas självbilder.3 Enligt egyptologen och kulturvetaren Jan Assmann är detta kulturella minne nämligen “mediated in texts, icons, dances, rituals, and performances of various kinds; ‘classical’ or otherwise formalized language(s)”4. Dessa minnesformer aktualiserar det som vi uppfattar som “förflutet” men refererar likaså till det som vi brukar kalla “det samtida”, det vill säga till den tidpunkt då denna aktualisering äger rum.


1. Historisk överblick över svenska humanitära biståndsinsatser i Wien under och efter de två världskrigen

1.1 Första världskriget
Mot första världskrigets slut försämrades den humanitära situationen i de krigsdrabbade länderna. Mest äldre människor och barn dog av hunger på grund av brist på livsmedel. Åren 1918/1919 drabbades den hungrande befolkningen därutöver av spanska sjukan, en influensapandemi med hög dödlighet. Bristen på tillgång till livsmedel och sjukvård krävde humanitärt bistånd utifrån.

Svenska Rädda Barnen var bland de första internationella organisationerna som hjälpte till i Österrike. Rädda Barnen i Sverige grundades i november 1919 i syfte att främja barnens rättigheter och att skapa en trygg framtid åt dem. Organisationens insats i Österrike, först och främst i Wien, under ledning av Elsa Björkman5 var tvådelad. För det första bjöd organisationen och svenska Röda korset in krigsbarn till Sverige för att återhämta sig under sommaren. Denna verksamhet bedrevs fram till 1924 men nådde sin höjdpunkt redan 1920 då ungefär 7 500 barn åkte till Sverige. Enligt historikern Monika Janfelt beräknas antalet Wienbarn sammanlagt till 11 000 jämfört med till exempel 21 000 så kallade “Wienerbørn” som med hjälp av Centralkomitéen for Wienerbørns Ophold i Danmark under ledning av advokaten Sigurd Jacobsen togs emot i Danmark året runt fram tills 1924. I motsats till Sverige ökade Danmark dessutom sin verksamhet efter 1920. Sverige och Danmark var de skandinaviska länder som tog emot mest barn, i internationell jämförelse ansvarade de dock för endast 4,5% (Sverige) och 8,6% (Danmark) av alla österrikiska krigsbarn. Holland och Schweiz står i spetsen med ungefär tre gånger så många barn, följda av Tjeckoslovakien och Tyskland. Wienbarnen placerades i barnhem och fosterfamiljer som oftast fick stå för resekostnaderna också. Krigsbarnshjälpen mellan 1919–1922 beräknades till cirka 16 miljoner svenska kronor.6

För det andra delade Rädda Barnen tillsammans med svenska Röda korset, som ledde den svenska hjälpaktionen “Hilfsaktion des Schwedischen Roten Kreuzes für Österreich”7, ut varor som mat, läkemedel och kläder. I Sverige såldes livsmedelschecker som befolkningen i Wien kunde byta ut mot ett livsmedelspaket och det upprättades soppkök på olika platser i Wien där ungdomar mellan fjorton och arton år kunde få billiga måltider. Svenska Röda korset, vars insats i Wien leddes av det svenske sändebudet och före denna kabinettssekreterare Oskar Ewerlöf, var placerat i Wiener Hofburg i den tidigare kejserliga audienssalen; Rädda Barnens lokaler flyttade från Gonzagasse till Sensengasse 9 i Wiens nionde distrikt inte långt ifrån där den Svenska Israelmissionen började verka från och med 1922.8

Förutom att dela ut livsnödvändiga produkter i sina lokaler tog Rädda Barnen bland annat hand om 300 barn med tuberkulos i sanatoriet Spinnerin am Kreuz. I Grimmenstein, som ligger en timme utanför Wien, användes svenska donationer för att bygga ett hus för 250 barn med bentuberkulos och i Perchtoldsdorf precis utanför stadsgränsen inrättades 1921 barnsjukhuset Kinderkrankenhaus des evangelischen Vereins Schwedenstift med svenskt stöd.9

Mellan 1919 och 1922 använde svenska Röda korset 68% av sina pengar till hjälpen i Österrike. Detta motsvarar 4,5 miljoner svenska kronor. Tyskland, till exempel, fick bara 352 600 svenska kronor, det vill säga 5% av hela summan som stod till förfogande. Dessa pengar var mest frivilliga donationer av svenskar; den svenska staten stod för cirka 15% av de finansiella tillgångarna.10 Till skillnad från perioden efter andra världskriget var “[h]umanitärt hjälparbete [...] vid tiden för första världskriget ingen statlig angelägenhet”11, som Janfelt påpekar. Svenska Röda korset insats upphörde 1924 efter den tillgängliga summan hade kortats ner redan 1920. Även Rädda Barnens insatser avslutades vid ungefär samma tid. Förutom Rädda Barnen och svenska Röda korset fanns det andra, mindre organisationer som Yrkeskamrathjälpen eller studentorganisationer som till exempel bjöd in studenter till Sverige så att de skulle kunna studera gratis i några terminer.12

1.2 Andra världskriget
Liknande hjälpinsatser som efter första världskriget ägde rum efter andra världskrigets slut från februari 1946 till april 1949. Vid årets slut 1946 hade ungefär 60 000 barn i förskoleåldern i två månader fått en daglig lunch av Rädda Barnen. Lunchen bestod av en så kallad ‘svensksoppa’ med kött i. Dessutom fick barnen vitt bröd med tjugo gram gräddost, karameller eller femton gram choklad och en vitamintablett. Efter två månader fick de under samma period torrmjölk istället tills de fick lunch igen.13 I en tidningsartikel publicerad den 20 februari 1948 i Arbeiter-Zeitung (Arbetartidningen) påstås att 15 miljoner matportioner hade delats ut vid artikelns skrivande.14

Den 22 september 1946 öppnade Rädda Barnens ordförande Margit Levinson dessutom ett Rädda Barnen-barnhem för 75 barn på Hohe Warte där barnen försörjdes i två månader. Flera sjukhus, sanatorier, bildningsinrättningar och ålderdomshem som Lungenheilstätte Baumgartner Höhe, Nervenheilanstalt Rosenhügel, Erziehungsanstalt Mödling, Blindenerziehungsinstitut Hofzeile, Taubstummeninstitut och Altersheim Lainz fick matleveranser och ofta även läkemedel och andra nödvändiga produkter som finansierades bland annat av det som på tyska kallades “Schwedenhilfe”.15 I Sverige användes däremot beteckningen “Österrikehjälpen” respektive “Tysklandshjälpen” för hjälpinsatserna i Tyskland.

Transporter med mat och andra varor stöddes av Österreichische Vereinigung in Schweden (Österrikiska föreningen i Sverige) som organiserade donationer och de så kallade “Schwedenpakete”, gåvopaket med livsmedel. 1947 skickades ungefär 24 000 av dessa paket i värde av 500 000 svenska kronor med lastbilar ner till Österrike. Svenska medborgare fick dessutom möjlighet till att bli fadder för att stödja ett barn. Inom ramen av denna aktion som började i september 1946 fick fadderbarnen paket som innehöll fem kilogram livsmedel. I december samma år deltog redan 1 000 barn i den. 1951 invigdes därutöver ett nytt bostadsområde i södra Wien som byggdes från och med 1947 med svensk hjälp. Sverige levererade Vibro-maskiner med vilka man kunde producera byggnadsmaterial. Området döptes sedan till Per-Albin-Hansson-Siedlung eftersom Per Albin Hansson utpekas som en av initiativtagarna.16

Förutom svenska Röda korset och Rädda Barnen var även andra (internationella) organisationer inblandade i Österrikehjälpen. Svenska kväkare, medlemmar av den religiösa rörelsen Vännernas samfund, stödde exempelvis tillsammans med danska och schweiziska kväkare kväkare-hemmet i Wien. Så som efter första världskriget bör nämnas att också danska Röda korset och den danska avdelningen av Rädda Barnen hjälpte barn med måltider och donationer av livsmedel till österrikiska institutioner som till exempel barnsjukhuset Kinderkrankenhaus Lilienfeld.17

Redan innan och under andra världskriget skickades barn som var tvungna att fly undan den nationalsocialistiska regimen med ett flertal så kallade “Kindertransporte” (barntransporter) till Sverige. I väntan på att kunna återförenas med sina familjer placerades de i fosterfamiljer eller barnhem. Två svenska kyrkliga organisationer var inblandade i dessa barntransporter. Den ena var Israelitische Kultusgemeinde Wien som tillsammans med andra österrikiska Israelitischen Kultusgemeinden och sin systerorganisation Mosaiska församlingen i Stockholm organiserade resan till 140 österrikisk-judiska barn under sexton år.18 Den andra organisationen var Svenska Israelmissionen som vid den tiden leddes av pastor Göte Hedenquist. Hedenquist flyttade till Wien i mars 1938 där han stannade tills april 1940. Själva missionen stängdes ner av Gestapo i juni 1941. Svenska Israelmissionen räddade cirka 1 500 människor som nazisterna kallade för “icke-arier”.19 Räddningen bestod i att de fick resa till exempelvis Storbritannien, Nederländerna eller USA. Ungefär en femtedel reste till Sverige. Enligt Hedenquist åkte runt 100 barn och 150 ungdomar till Sverige.20 Detta är väldigt låga siffror jämfört med både antalet som fick åka på rekreationsuppehåll efter andra världskriget och andra länder som till exempel Storbritannien som 1939 tog bara inom nio månader emot 2 500 österrikiska barn.21

En av de större transporterna med cirka 60 barn organiserades i februari 1939. De utvalda barnen skulle vara friska och väluppfostrade för att de skulle vara bra reklam för insatsen och för att inte bli till någon last. Myndigheterna tog inget finansiellt ansvar utan det låg kvar hos missionen. Barnen som inte direkt placerades i fosterfamiljer kom till barnhemmet i Tollarp sydväst om Kristianstad medan de äldre killarna kom till ett ungdomsläger i Tostarp mellan Kristianstad och Karlskrona som drevs av Svenska Missionsförbundet. Där väntade de på att få en anställning inom lantbruk eller på att kunna börja en utbildning. De äldre flickorna kom ofta till ett hem där de jobbade som hembiträde.22

Till skillnad från situationen efter första världskriget har jag inte hittat några uppgifter om hur många österrikiska barn fick åka till Sverige efter världskrigets slut för att återhämta sig. Det finns dock uppgifter om att österrikiska och tyska barn, i motsats till barn från Norge, Holland, Frankrike, Belgien och Tjeckoslovakien, inte var välkomna till Sverige fram tills 1947 – trots att det fanns inofficiella förfrågningar av bland annat den senare socialdemokratiska österrikiska förbundskanslern Bruno Kreisky som tillbringade exilåren under andra världskriget i Sverige.23


2. Det utländska perspektivet: Svenska humanitära biståndsinsatser i det österrikiska kulturella minnet

Inte bara Per-Albin-Hansson-Siedlung namngavs i samband med Sveriges hjälpinsatser. Staden Wien och den österrikiska regeringen uttryckte sin tacksamhet genom att upprätta minnesplatser och döpa om gator och torg. 1919, ett år efter första världskrigets slut, bytte Ferdinandsbrücke och Ferdinands-Platz, en bro över Donaukanalen i centrala Wien och torget bredvid som var uppkallade efter den habsburgske kejsaren Ferdinand I., namn till Schwedenbrücke (Sverigebron) och Schwedenplatz (Sverigetorget). I andra områden finns Rädda-Barnen-Platz (Rädda-Barnen-torg) och Brandströmgasse (Brandströmgata). Brandströmgasse är uppkallad efter Elsa Brandström, en barndomsvän till Elsa Björkman-Goldschmidt som stödde österrikiska och tyska flyktingar som kom till USA. Även danska och norska biståndsinsatser hyllas med gatunamn som Dänenstraße, Jacobsenweg, Trondheimgasse eller Bergengasse. Dansken Sigurd Jacobsen har även minnats med en byst med en inskrift som beskriver honom som “dansk välgörare av Wiens barn åren 1918–1928”. I Wiens nionde distrikt finns dessutom Arne-Karlsson-parken – med en minnessten över Elsa Brandström – till minne av en av Rädda Barnens chaufförer, Arne Karlsson, som av misstag sköts ihjäl av en sovjetisk vaktpost i kommunen Berg i östra Österrike under en hjälpinsats den 11 juni 1947.24

1920 återlämnades därutöver Gustav II Adolfs kyller, en älgläderjacka som bars av den svenska kungen när han dog under slaget vid Lützen 1632 och som blev kejsar Ferdinand II:s krigstrofé. Man gjorde även medaljer som vittnar om den österrikiska tacksamheten. Den 24 juni 1926 hölls en stor tackfest på Heldenplatz vid Wiener Hofburg. Festen var en del av Schweden-Woche (Sverigeveckan) som organiserades av den 1919 grundade österrikisk-svenska studentföreningen Svea och föreningen av före detta österrikiska krigsfångar Bundesvereinigung ehemaliger österreichischer Kriegsgefangener (B.e.ö.K). Sverigeveckan fick sitt namn eftersom fyrahundra svenska deltagare, däribland fosterfamiljer och representanter för de svenska hjälporganisationerna, bjöds på en resa genom Österrike i en vecka.25

Synligheten av de skandinaviska biståndsinsatserna i offentligheten i form av minnesplatser visar att de värderades högt i Wien. Lite mer kritiska röster i form av till exempel skönlitterära berättelser har jag, med ett undantag av den österrikiska författarinnan Ilse Aichinger, inte funnit. Däremot finns det enstaka vittnesskildringar i forskningslitteraturen som intar en mer distanserad hållning. Gertraud Fletzberger (född Propper) som kom till Sverige 1939 som sjuåring berättar om bristen på psykologiskt stöd:

Obwohl mich meine Pflegefamilie mit viel Umsicht versorgte, hatte ich, als ich aus der Geborgenheit meiner Familie so plötzlich herausgerissen wurde, große Probleme zu bewältigen (ich verweigerte anfangs jede Essensaufnahme, litt unter Übelkeit, musste wegen eines heftigen Hautekzems, solange ich in Schweden war, behandelt werden).26

Även om min fosterfamilj tog hand om mig med stor omsorg fick jag, eftersom min familjs trygghet så plötsligt blev tagen ifrån mig, handskas med stora problem (i början vägrade jag all mat, led av illamående, fick behandlas på grund av svåra hudeksem under hela min tid i Sverige).27

Lilian Radoh, som tvingades bli protestant, vittnar om att hon trots sin konvertering till kristendomen inte accepterades av Svenska kyrkan samtidigt som hon avvisades av den judiska församlingen.28

Författarinnan Ilse Aichinger, dotter till en judisk mamma och en icke-judisk pappa, besökte som ung kvinna Svenska Israelmissionen och kritiserar missionen i två korta texter som publicerades i den österrikiska dagstidningen Der Standard för en antisemitisk hållning och för att den räddade endast få personer:

In der ‘Schwedischen Mission für Israel’ – sie wollten uns, ‘rassisch unreine’ Mädchen, wohl zum wahren Glauben ‘bekehren’: Jetzt, da alle diesen Begriff so inflationär verwenden, müsste ich das wohl ‘antisemitisch’ nennen – saßen damals zwei Diakonissinnen und drei Pastoren. Nur ein Name taucht herauf: Pastor Hederquist [sic!], und zwei Namen von Schwestern: Grete Andreen [sic!] und Anneline [sic!] Petersen. Fünf Schweden in Wien. […] Fünf Finger reichten, um die zu zählen, die nach Schweden fliehen durften.29

I Svenska Israelmissionen – de ville väl ‘omvända’ oss ‘rasiskt orena’ flickor till den sanna tron: Nu, när alla använder detta begrepp inflationärt, borde jag nog kalla det för ‘antisemitiskt’ – satt på den tiden två diakonissor och tre pastorer. Bara ett namn dyker upp: Pastor Hederquist [sic!], och två systrar: Grete Andreen [sic!] och Anneline Petersen [sic!]. Fem svenskar i Wien. [...] Fem fingrar var tillräckligt för att räkna dem som fick fly till Sverige.

Påfallande i ovanstående citatet ur den korta texten “Schweden in Wien” [“Sverige i Wien”] är den indirekta kritiken och den återhållsamma tonen som förstärker det bristande stödet Aichinger anklagar missionen för. En liknande ton återfinns i “‘Der Schlaf ist mein großes Erlebnis’” [“‘Sömnen är min stora upplevelse’”] där konsekvenserna för de österrikiska judarna dessutom tydliggörs genom en utpräglad dialektik mellan stabilitet och osäkerhet, skydd och utsatthet:

Die Andacht war gut, die feste Burg, unser Gott hielt noch stand. Kurz darauf verließen die Schweden die Stadt, samt ihren Pastoren, Diakonissen und Chorälen. Nur die Brücken blieben vorerst, wo sie waren: die Schwedenbrücke, die Marienbrücke, die Friedensbrücke. Auch die Gruppe blieb, aber ihre Quartiere, oft nahe dem ehemaligen Getto von Wien wurden täglich gefährdeter. Und es blieb, nachdem die Schweden sich davongemacht hatten, eine einzige Diakonissin und die Sucht nach dem Norden, seine Anziehung, seine Fernblicke. Von der Gruppe in der Seegasse entkamen nur ganz wenige und die wenigsten nach Schweden.30

Andakten var bra, den stadiga borgen, vår Gud höll ännu stånd. Kort därefter lämnade svenskarna staden, samt deras pastorer, diakonissor och koraler. Bara broarna stannade för närvarande där de var: Schwedenbrücke, Marienbrücke, Friedensbrücke. Även gruppen stannade kvar men deras kvarter, ofta nära Wiens före denna getto blev farligare med varje dag. Och det stannade kvar, efter svenskarna hade smitit, en enda diakonissa och begäret efter Norden, dess attraktion, dess fjärrblickar. Bara väldigt få av gruppen på Seegasse kom undan och ännu färre till Sverige.

Även i en dikt av Aichinger med titeln “Seegasse” råder en hopplös stämning eftersom räddningen i form av Noas ark seglar förbi och vid kanalens strand “samlar sig bina och letar efter sin sista drottning”.31 Både den geografiska förankringen och bibelmotivet hänvisar till att det är Svenska Israelmissionen som lämnar de hjälplösa tillbaka som avses i denna dikt.


3. Det inhemska perspektivet: Svenska humanitära biståndsinsatser i det svenska kulturella minnet

I Sverige finns det till skillnad från Österrike inga kända minnesplatser över biståndsinsatserna i form av torg eller gatunamn. Däremot har det skrivits flera böcker som handlar om judiska barn som skickades till Sverige under andra världskriget. Dessa skildringar framhäver inte bara de positiva aspekterna utan de intar ett kritiskt förhållande mot denna form av biståndsinsats.

Svenska Israelmissionen är som i Aichingers texter ett föremål för stark kritik: I Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar (2011) skildras hur Wienbarnet Otto Ullmann 1939 skickas med en av Israelmissionens barntransporter till Sverige. När han är sjutton hamnar han som dräng hos familjen Kamprad och blir vän med sonen Ingvar.

Boken bygger på brev som Otto Ullmann fick av sina föräldrar som stannade kvar i Wien. Den slog höga vågor i den svenska offentligheten – och inte bara för att den tematiserar Ingvar Kamprads aktiviteter inom den svenska nazistiska rörelsen utan också för att den ger andra perspektiv på Israelmissionens humanitära bistånd. Boken vann Augustpriset 2011 i kategorin fackbok men fick samtidigt kritik av bland annat Göte Hedenquists släkt på grund av dess negativa skildringar av missionens arbete.32 Även historikern Ingrid Lomfors attackerade Åsbrink – men likaså Hedenquists släkt – för att inte ha bevis på vad hon säljer som sanning. Lomfors hävdar att “när kunskapsproduktionen om det förflutna reduceras till enbart fiktion, har vi fått ett problem” och därför är historikerns arbete att föredra framför litterära skildringar.33

Kritiken som i boken riktas mot Israelmissionen gäller missionens urval av de som skulle räddas. Urvalet baserades antagligen på graden av kristen anknytning. Den nog mest citerade passagen ur boken är: “Svenska Israelmissionen ville naturligtvis väl, ville gärna rädda judar. Men inte så mycket från nazismen som från deras judiskhet, inte så mycket till liv, som till kristendom.”34

Österrikaren Thomas Pammer har undersökt missionen närmare och han hänvisar till att Israelmissionen ursprungligen syftade till att missionera judar, det vill säga att övertyga dem att anamma den evangeliska tron och därmed kristendomen. Han framhäver dock att anklagelsen att barnen fick döpas innan utresan till Sverige35 saknar grund.36 Vid ett annat tillfälle lägger han till:

Dass eine Glorifizierung der Tätigkeit der Mission dennoch nicht angebracht ist, liegt hauptsächlich an den moralischen Grundsätzen einiger Missionare. Die Problematik ist dabei weniger das Weltbild an sich, dessen antijüdisch-apokalyptischer Inhalt auch für andere protestantische Kirchen und Organisationen durchaus zeittypisch war, als vielmehr in dem dieser Weltsicht inhärenten, geradezu ehrfürchtigen Respekt vor Behörden und Staatsgewalten als vermeintliche Exekutoren eines ‘göttlichen Willens’. Dies führte dazu, dass die SIM [Schwedische Israelmission] weder versuchte, über ihren beträchtlichen Einfluss innerhalb der Staatskirche die schwedische Politik zu einer Lockerung der fatalen Asylgesetzgebung zu bewegen, noch einen öffentlichen Protest gegen die ihnen schon früh bekannten Massenmorde im Herrschaftsbereich der Nationalsozialisten einlegte.37

Att en glorifiering av missionens aktivitet ändå inte är lämplig beror huvudsakligen på några missionärernas moraliska principer. Problematiken är inte själva världsbilden, vars antijudisk-apokalyptiskt innehåll var fullkomligt tidsenligt även för andra protestantiska kyrkor och organisationer, utan den rentav vördnadsfulla respekten för myndigheter och statsmakten som förmenta exekutorer av en ‘gudomlig vilja’. Detta ledde till att Svenska Israelmissionen varken försökte att få den svenska politiken att luckra upp den fatala asyllagstiftningen genom att bruka sitt enorma inflytande inom statskyrkan eller protesterade offentligt mot massmorden i nationalsocialisternas maktområde som de kände till sedan tidigt.

För fullständighetens skull bör det nämnas att inte bara Israelmissionen utan också Mosaiska församlingen kritiserades åtminstone i forskningen för en begränsad räddningsinsats. Angående Mosaiska församlingens flyktinghjälp påstår Lomfors:

Vad gäller frågan om minderåriga flyktingar fanns det enskilda företrädare som ville begränsa Barnkvotens storlek, och anpassa den till antalet fosterfamiljer. Att tolka detta som ett allmänt svensk-judiskt motstånd mot invandring av judiska barn, eller brist på medkänsla för de förföljda, är en grov överdrift. Istället var det bristen på politisk vilja och avsaknad av samhälleliga insatser som gjorde att Judiska församlingen avstod från att försöka öka kvoten sedan den uppnått 500 platser.38

Ett annat exempel än Åsbrinks bok som närmar sig barntransporterna från Wien på ett mer nyanserat sätt är Annika Thors barnbokstetralogi om de judiska syskonen Steffi och Nelli. Första boken En ö i havet kom ut 1996 och följdes av Havets djup (1997), Näckrosdammen (1998) och Öppet hav (1999). Efter de visades som TV-serie i SVT 2003 har tetralogin precis kommit ut i en ny upplaga på Bonnier Carlsen.39

1939 skickas Steffi och Nelli till en ö i Göteborgs skärgård där de delas upp till två olika familjer. Den yngsta systern Nelli hamnar hos en trevlig familj med andra barn och har inte svårt att anpassa sig. Den äldre Steffi däremot har svårt att vänja sig vid det nya livet. Ön som syskonen lever på symboliserar deras “isolering och ensamhet”40. Barnen får ingen svenskundervisning och får inte heller börja skolan innan de är tillräckligt bra på språket. De nya familjerna är med i Pingstkyrkan och tvingar barnen att döpa sig. Steffi döljer detta i breven till sina föräldrar. Ibland tvivlar hon på att det var rätt att hon åkte ifrån Wien och lämnade sin familj. Trots att samhället betraktar henne som kristen efter dopet lider hon nämligen av att hon ständigt framställs som annorlunda:

– Jag hoppas att ni kommer att vara mycket snälla mot Stephanie, fortsätter fröken [när Steffi äntligen får börja skolan]. Och att ni kommer att ha överseende med att hon inte talar som ni. Det beror ju på att hon är utlänning, inte född här, som ni.

Inte-som-ni-inte-som-ni, ekar det i Steffis huvud. Det låter som tågets dunk mot skenskarvarna. Hon känner sig matt och yr.41

Flykten från Wien tematiseras inte av fosterfamiljerna och syskonen får inget professionellt stöd medan det idag är välkänt att ensamkommande flyktingbarn “are a particularly vulnerable category of asylum-seekers”42 and “categorized as particularly in need of care and intervention”43 eftersom de löper högre risk att bli utsatta för psykologiska problem som exempelvis posttraumatiskt stressymptom eller depressioner.44

Med tidens gång vänjer sig Steffi dock vid sitt nya liv och hon flyttar till Göteborg för att ta studenten. I alla fyra böcker skildras stödet som hon får av sin fosterfamilj, sina klassföreståndare och sina kompisar samtidigt som böckerna intar en kritisk hållning mot den dåtida svenska politiken och samhällets goda samvete. I skolan blir Steffi till exempel uppmanad att inte tala dialekt som man gör i Wien utan att tala “ren tyska, som i rikshuvudstaden Berlin”45 och hon möts ibland av antisemitiska yttringar46. Löftet att få träffa föräldrarna igen i Amerika verkar alltmer orealistiskt och när Steffi försöker att få hjälp av kommittén för att hämta sina föräldrar till Sverige får hon inget positivt gensvar. Inte heller församlingen på ön vill donera pengar eftersom föräldrarna inte tillhör den kristna befolkningen som likaså lider under kriget.47 Syskonens mamma dör sedan av tuberkulos i ett läger, sin pappa träffar de igen när de slutligen är på väg till Amerika efter kriget.

Den svenska politiken kritiseras när det sägs att regeringen vänder “kappan efter vinden” mot krigets slut: “Så länge det såg ut som om tyskarna skulle vinna stod de och bockade för dem. Men nu när alla förstår att de allierade vinner, då blir det annat ljud i skällan. Då gäller det att vara på den rätta sidan.”48 Sveriges neutralitet ifrågasätts på ett enkelt men effektivt sätt när fakta som står i rak motsats till en neutral position bara räknas upp istället för att bli kommenterade ytterligare och när Steffis lärarinna Hedvig Björk distanserar sig från denna uppfattning genom att tillskriva den en konstruktionskaraktär:

På BBC är rapporterna om krigsläget utförligare, och sannare, säger Hedvig Björk. De svenska myndigheterna censurerar fortfarande nyheterna av hänsyn till det man kallar den svenska neutraliteten.

Att vara neutral betyder att inte ta ställning. Sverige ska stå utanför kriget till varje pris.

Men från de svenska gruvorna i norr rullar järnvägsvagnar med järnmalm till den tyska vapenindustrin. Och genom landet far andra tåg, fyllda med tyska soldater på väg till och från det ockuperade Norge.49

Jämfört med andra Wienbarn har Steffi och Nelli haft tur eftersom de får stanna kvar hos fosterfamiljerna under sin tid i Sverige. En vän till Steffi fick däremot flytta flera gånger inom Sverige innan hon hamnade ensam på ett barnhem i Göteborg. Wienbarnen och deras öde skildras följaktligen inte bara mot bakgrund av att barnens liv räddades utan också mot bakgrund av att inklusionen i det nya samhället inte var så lätt som man kanske ville tro och att barnen fick handskas med nya svårigheter och psykologiska problem som uppstod i den främmande omgivningen.


4. Två sidor av samma mynt

För att kunna ge en mer differentierad bild av värderingen av Wien-relaterade svenska biståndsinsatser under och efter de båda världskrigen bör man lägga märke till deras mångfaldiga karaktär. Om hjälpen i Wien finns det inga nämnvärda minnen i Sverige men en hel del minnesmärken i den österrikiska huvudstaden som skapar en entydigt positiv Sverigebild. Med hjälpen i Sverige är det tvärtom. Här finns det några svenska texter och debatter som dock formulerar en kritik istället för att ge en positiv bild av landets hjälpinsatser i form av mottagandet av förföljda barn. Samtidigt saknas specifika minnesmärken eller större diskussioner kring ämnet i Wien. Debatten om Svenska Israelmissionen har dock lett till att man även här har diskuterat dess roll utförligare – åtminstone ur ett forskarperspektiv.50

Barnens transporter till Sverige under andra världskriget bar tydligen mer konfliktpotential än hjälpinsatserna i det krigshärjade Wien. Att det finns bara få österrikiska texter som befattar sig med flyktingverksamheten förklarar således varför den allmänna bilden av de svenska biståndsinsatserna är mycket ljusare i Österrike än den är i Sverige. Detta kan självklart också förklaras med ländernas situation. Österrike var beroende på all hjälp efter krigen; hur den verkställdes spelade en ringare roll i nödsituationen. Sverige, rättare sagt svenska organisationer som givare fick däremot ta itu med hur hjälpen genomfördes.

Olika publikationer från och med 1990-talet visar att det har kommit alltfler kritiska röster om Sveriges ställning under andra världskriget.51 Hjälpinsatserna utesluts inte ur denna omvärdering. I sin bok Blind fläck. Minne och glömska kring svenska Röda korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945 redogör Ingrid Lomfors för den glömda baksida som denna hjälpinsats som kallas för Vita bussarna eller Bernadotte-aktionen hade. Målet med insatsen var att under ledningen av Folke Bernadotte, som då också var Röda korsets vice ordförande, rädda cirka 15 000 människor, varav ungefär hälften var skandinaver, med Röda korsets vita bussar från koncentrationsläger. För att kunna genomföra dessa räddningar förflyttade bussarna dock också döende fångar åt nazisterna till andra läger i stället för att rädda dem. Detta motsvarar inte Röda korsets humanitära princip.52 Lomfors skriver dock också att

andra världskriget – en tid då hjälpbehovet var avsevärt större än tillgången på humanitärt bistånd – frampressade många dilemman och tvivelaktiga beslut. [...] Dessa ofta framtvingade beslut – många gånger fattade i en nödsituation – medförde infriade förhoppningar för vissa, förtvivlan för andra. De resulterade inte sällan i liv eller död.53

Detta gäller nog även för Svenska Israelmissionens och en hel del andra beslut som fattades av hjälporganisationerna.

Biståndsinsatsernas janusansikte syftar följaktligen inte bara på deras olika mottagningar i Sverige och Österrike utan i vissa fall också på deras karaktär. I sin doktorsavhandling Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938–1944 tillskriver Karin Kvist Geverts den svenska officiella hållningen gentemot mottagandet av judar under andra världskriget ett liknande janusansikte när hon framhäver att “[t]iden är mogen för en mer nyanserad och komplex karakterisering av den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget och Förintelsen, där både den restriktiva politiken och bilden av ‘det goda Sverige’ som räddade tusentals flyktingar vid krigsslutet får plats. Samtidigt”54. Enligt Kvist Geverts och Mikael Byström påverkade fyra komponenter den statliga svenska flyktingpolitiken: urvalets politik, det antisemitiska bakgrundsbruset, den nordiska tanken om de nordiska ländernas sammanhållning och pragmatismens drivkraft.55 Resultatet blev en flyktingpolitik som

var en kombination av pragmatiska mål och humanitära synpunkter där ett humanitärt engagemang i storskaliga räddningsoperationer kunde gå hand i hand med ett mer beräknande agerande som innehöll antisemitiska föreställningar och en önskan om att uppnå good will efter krigsslutet.56

Svenska Israelmissionens flyktinghjälp kan följaktligen också ses i samband med dessa fyra komponenter men även om man beaktar den tidstypiska anda som låg bakom de humanitära biståndsinsatserna leder blottläggandet av deras kritiska aspekter genom texter som Och i Wienerwald står träden kvar och konfrontationen med nazistiska idéer som också företräddes av delar i det svenska samhället – som i Steffi och Nelli-tetralogin – till ett modifierat synsätt. Den växande kritiska befattningen med sådana insatser som ursprungligen blev “en viktig byggsten i skapandet av en svensk identitet och självbild”57 bidrar till deras omformulering.

Harald Runblom anför som skäl för det ökade intresset för händelser relaterade till först och främst andra världskriget att

new international conditions [som Sveriges medlemskap i EU] have led to a Swedish reorientation towards the outside world that also actualised Sweden’s earlier relationships, especially as regards Europe. This has sometimes been called the return of history in a double sense, i.e. a return to certain earlier geopolitical positions and a need for positioning in relation to the past.58

Detta syftar huvudsakligen på politiska och historiska diskurser men i sin undersökning av Cordelia Edvardsons och Ebba Sörboms självbiografier Neue Heimat Schweden. Cordelia Edvardsons und Ebba Sörboms Autobiografik zur Shoah understryker Corinne Susanek i en fotnot att också “die verstärkte ästhetische Auseinandersetzung mit der Thematik in Literatur und Film”59 [den ökade estetiska uppgörelsen med tematiken i litteratur och film] har bidragit till en reflektion kring krigsåren och Förintelsen. Detta gäller även för de diskuterade (fack)litterära beskrivningar av den svenska hjälpen som tar sig an den filantropiska uppfattningen om de humanitära biståndsinsatserna. Det är just dessa migrantberättelser som skapar en offentlighet för tematiken som också kan leda till vidare debatt som det är fallet med Åsbrinks bok.

Detta inflytande beror på texternas funktion som bärare av minneskulturen. Tillsammans med de andra ovan nämnda publika minnena av insatserna framställer de materialiseringar av det förflutna.60 Som sådana deltar de i konstruktionen av det kulturella minnet:

On the social level, with respect to groups and societies, the role of external symbols becomes […] important, because groups which, of course, do not ‘have’ a memory tend to ‘make’ themselves one by means of things meant as reminders such as monuments, museums, libraries, archives, and other mnemonic institutions. This is what we call cultural memory61

Denna konstruktiva roll innebär också att utformningen av dessa minnen påverkar hur biståndsinsatserna uppfattas i samhället. Assmann hävdar nämligen att “[n]ot the past as such, as it is investigated and reconstructed by archaeologists and historians, counts for the cultural memory, but only the past as it is remembered”62. Att upprätta minnesmonument genom att döpa om torg och gator blir till en minnespolitisk handling eftersom den påverkar hur det kulturella minnet gestaltas när den styr den allmänna uppmärksamheten mot de historiska händelser och personligheter som anses värda att minnas. Att samma biståndsinsatser då värderas på olika sätt beror på att de blir ihågkomna utifrån skiftande nationella intressen som leder till olika grader och varierande innehåll av en institutionaliserad kulturell minnespolitik. Den institutionaliserade och kollektiva uppfattningen om den humanitära hjälpen som genereras genom denna politik utmanas dock när kontrasterande minnen träder fram. Denna utmaning kan i sin tur leda till att den etablerade synen på svenska humanitära biståndsinsatser modifieras. Så är fallet med Åsbrinks bok eller Thors tetralogi medan tacksamhetens minnesmärken i Wien inte bara bidrar till att synen på Sverige är positiv utan också upprätthåller bilden av en nödlidande nation som var i stort behov av utländsk hjälp. De heterogena kulturella minnessymboler av humanitära biståndsinsatser som är tillgängliga på bokmarknaden eller i stadsbilden påverkar nationernas självbilder alltså genom att i efterhand både ifrågasätta (Sverige) och vidmakthålla (Österrike) historiska händelser i samtiden.


  1. Begreppet “krigsbarn” avser “barn som för en begränsad period sändes utomlands för vård och rekreation” och som då inte ansågs vara flyktingar. Jämför Monika Janfelt, Stormakter i människokärlek. Svensk och dansk krigsbarnshjälp 1917–1924, Åbo: Åbo Akademis förlag, 1998, s. 25.

  2. Detta gäller mest för den svenska Österrikehjälpen. Hjälpinsatserna i Tyskland är bättre undersökta. Detsamma gäller för de stora barntransporter från Österrike till England som har fått mer uppmärksamhet i forskningen än transporterna till Sverige.

  3. Tidningsartiklar som publicerades under den tiden då hjälpinsatserna pågick har jag inte tagit med i undersökningen eftersom jag har valt att fokusera på de minnen som skapades i efterhand. I forskningslitteraturen finns det dock enstaka undersökningar av mediernas roll för det humanitära biståndsarbetet: Jämför till exempel Janfelt, Stormakter i människokärlek, 1998, s. 118–126 eller Jörg Lindner, Den svenska Tysklandshjälpen 1945–1954, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1988.

  4. Jan Assmann, “Communicative and Cultural Memory”, i Sara B. Young, Ansgar Nünning & Astrid Erll (red.), A Companion to Cultural Memory Studies. An International and Interdisciplinary Handbook, Berlin/New York: Walter de Gruyter, 2008, s. 117.

  5. Elsa Björkman blev sedan känd som författaren och konstnären Elsa Björkman-Goldschmidt. I några av hennes böcker som Det var i Wien (1947) eller Vad sedan hände (1964) skriver hon om sina upplevelser i mellankrigstidens Wien. Efter andra världskriget skulle Elsa Björkman-Goldschmidt komma tillbaka till Wien, som hon fick lämna på grund av att hennes man var jude, för att återigen jobba för Rädda Barnen: Renate Schreiber, “Schwedenhilfe nach dem Ersten Weltkrieg für Wien. Erinnerungen von Elsa Björkman-Goldschmidt”, i Martin Scheutz & Vlasta Valeš (red.), Wien und seine WienerInnen. Ein historischer Streifzug durch Wien über die Jahrhunderte, Wien: Böhlau Verlag, 2008, s. 271–273.

  6. Janfelt, Stormakter i människokärlek, 1998, s. 18, 65, 93, 96 f., 110.

    I sin artikel om den Svenska Israelmissionen anger Thomas Pammer att 8 000 barn kom till Sverige mellan 1919 och 1924: Thomas Pammer, “Die schwedische Israelmission und ihre Kindertransporte”, i Irene Nawrocka (red.), Im Exil in Schweden. Österreichische Erfahrungen und Perspektiven in den 1930er und 1940er Jahren, Wien: mandelbaum verlag, 2013, s. 145. Janfelts detaljerade undersökningar tyder dock på att hennes siffror ligger närmare det totala antalet.

    Den danska kommitténs insatser betraktas utförligare i Sigurd Jacobsens bok Wienerbørn i Landflygtighed. En historisk Oversigt, Köpenhamn: Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag, 1943.

  7. Även danska Röda korset var verksamt i Wien men dess insatser beskrivs av Janfelt som mer passiva: Janfelt, Stormakter i människokärlek, 1998, s. 68 f., 75.

  8. Janfelt, Stormakter i människokärlek, 1998, s. 68; Renate Schreiber, “‘Großmacht in Menschenliebe’ – schwedische Kinderhilfe nach dem Ersten Weltkrieg”, i Wiener Geschichtsblätter 2009:3, s. 69 f.; Roland Werneck, “Das Jauchzen Jerusalems versickerte in der Seegasse”, i Michael Bünker (red.), Protestantismus & Literatur: ein kulturwissenschaftlicher Dialog, Wien: Evangelischer Presseverband, 2007, s. 321 f.

    1920 skickade Svenska Israelmissionen två diakonissor till Wien, 1922 köpte missionen ett hus på Seegasse 16.

  9. Karl Fischer, Franz Parak & Maria Wirth, “Österreich – Schweden. Die zwischenstaatlichen Wahrnehmungen 1945–1995 im Rückblick”, i Oliver Rathkolb, Otto M. Maschke & Stefan August Lütgenau (red.), Mit anderen Augen gesehen. Internationale Perzeptionen Österreichs 1955–1990, Wien: Böhlau Verlag, 2002, s. 428; Susanne Jalka, Elisabeth Hewson & Georg Hamann, Frieden entdecken in Wien, Berlin: Pro BUSINESS Verlag, 2011, s. 71; Schreiber, “‘Großmacht in Menschenliebe’”, 2009, s. 72–74.

  10. Janfelt, Stormakter i människokärlek, 1998, s. 65.

  11. Janfelt, Stormakter i människokärlek, 1998, s. 112. Jämför också Lindner, Den svenska Tysklandshjälpen 1945–1954, 1998, s. 205 f.

  12. Karl Fischer, Franz Parak & Maria Wirth, “Österreich – Schweden. Die zwischenstaatlichen Wahrnehmungen 1945–1995 im Rückblick”, 2002, s. 428; Janfelt, Stormakter i människokärlek, 1998, s. 10 f., 68.

  13. Elsa Björkman-Goldschmidt, Es geschah in Wien. Erinnerungen von Elsa Björkman-Goldschmidt, övers. och red. Renate Schreiber, Wien: Böhlau Verlag, 2007, s. 409; Lindner, Den svenska Tysklandshjälpen 1945–1954, 1998, s. 79; Stadt Wien (red.), Wien dankt seinen Helfern. Eine Darstellung der Auslandshilfe im ersten Jahre ihrer Wirksamkeit, Wien: Verlag für Jugend und Volk, 1946, s. 34.

  14. “Schwedens großes Hilfswerk für die Wiener Kinder”, i Arbeiter-Zeitung, 1948-02-20, s. 3.

  15. Karl Fischer, Franz Parak & Maria Wirth, “Österreich – Schweden. Die zwischenstaatlichen Wahrnehmungen 1945–1995 im Rückblick”, 2002, s. 433; Stadt Wien (red.), Wien dankt seinen Helfern, 1946, s. 38, 57, 59 f.; “Schwedens großes Hilfswerk für die Wiener Kinder”, 1948, s. 3.

  16. Karl Fischer, Franz Parak & Maria Wirth, “Österreich – Schweden. Die zwischenstaatlichen Wahrnehmungen 1945–1995 im Rückblick”, 2002, s. 432–434; Stadt Wien (red.), Wien dankt seinen Helfern, 1946, s. 39, 43; “24.000 Schwedenpakete im Jahr 1947”, i Arbeiter-Zeitung, 1948-01-15, s. 3.

  17. Stadt Wien (red.), Wien dankt seinen Helfern, 1946, s. 40, 58.

  18. Pammer, “Die schwedische Israelmission und ihre Kindertransporte”, 2013, s. 137.

    Judiska församlingens flyktinghjälp, som räddade sammanlagt 500 barn från Nazityskland, har utförligt undersökts av historikern Ingrid Lomfors i sin doktorsavhandling Förlorad barndom, återvunnet liv, de judiska flyktingbarnen från Nazityskland, Göteborg: Historiska institutionen, 1996. Om Mosaiska församlingens flyktingverksamhet jämför också Svante Hanssons uppdragsarbete från missionen Flykt och överlevnad. Flyktingverksamhet i mosaiska församlingen i Stockholm 1933–1950, Stockholm: Hillelförlaget, 2004.

  19. Pammer, “Die schwedische Israelmission und ihre Kindertransporte”, 2013, s. 142 f. Här ifrågasätter Pammer Hedenquists uppgifter om att 3 000 människor räddades med hänvisning till arkivdokument. Vid ett senare tillfälle, i sin inledning till översättningen av Hedenquists minnen, skriver han dock själv att det handlade sig om 2 000–3 000 personer: Thomas Pammer, “Einleitung”, i Evangelische Akademie Wien (red.), Hoffnungsort Seegasse 16. Hilfsaktionen der Schwedischen Israelmission im Nationalsozialismus, Wien, mandelbaum verlag, 2015, s. 10.

  20. Jämför Göte Hedenquists minnen: Evangelische Akademie Wien (red.), Hoffnungsort Seegasse 16. Hilfsaktionen der Schwedischen Israelmission im Nationalsozialismus, Wien: mandelbaum verlag, 2015, s. 77, 79;

  21. Denna låga siffra berodde bland annat på den restriktiva svenska invandringspolitiken som gällde för “icke-arier” som inte räknades som politiska flyktingar. Pammer, “Die schwedische Israelmission und ihre Kindertransporte”, 2013, s. 142–144.

    Om den svenska invandrings- och flyktingpolitiken fram till 1945 jämför också Helmut Müssener, Exil in Schweden. Politische und kulturelle Emigration nach 1933, München: Hanser, 1974, s. 60–77 och Thomas Kiem, Das österreichische Exil in Schweden 19381945, Innsbruck: Studien-Verlag, 2001, s. 19–24.

  22. Evangelische Akademie Wien (red.), Hoffnungsort Seegasse 16, 2015, s. 79; Pammer, “Die schwedische Israelmission und ihre Kindertransporte”, 2013, s. 146 f.; Simon Usaty, “Namentliche Erfassung österreichischer ExilantInnen in Schweden. Ein Projektbericht”, i Irene Nawrocka (red.), Im Exil in Schweden. Österreichische Erfahrungen und Perspektiven in den 1930er und 1940er Jahren, Wien: mandelbaum verlag, 2013, s. 119.

  23. Lindner anger att detta inte bara berodde på att barnen fick hjälp hemma utan att det också var politisk återhållsamhet som låg bakom för att undvika kritik både inrikes och utrikes mot en alltför generös Tysklandshjälp: Lindner, Den svenska Tysklands-hjälpen 1945-1954, 1988, s. 110–118.

  24. Karl Fischer, Franz Parak & Maria Wirth, “Österreich – Schweden. Die zwischenstaatlichen Wahrnehmungen 1945–1995 im Rückblick”, 2002, s. 434; Susanne Jalka, Elisabeth Hewson & Georg Hamann, Frieden entdecken in Wien, 2011, s. 70–73; Irene Nawrocka, “Vorwort”, i Irene Nawrocka (red.), Im Exil in Schweden. Österreichische Erfahrungen und Perspektiven in den 1930er und 1940er Jahren, Wien: mandelbaum verlag, 2013, s. 15. Även om Karlsson sköts av misstag försvårades Rädda Barnens insatser i den sovjetiska zonen i Niederösterreich när organisationen förnekades tillträde till sina barnhem i oktober 1947: Lindner, Den svenska Tysklands-hjälpen 1945–1954, 1988, s. 89.

  25. Schreiber, “‘Großmacht in Menschenliebe’ – schwedische Kinderhilfe nach dem Ersten Weltkrieg”, 2009, s. 76–78.

  26. Usaty, “Namentliche Erfassung österreichischer ExilantInnen in Schweden. Ein Projektbericht”, 2013, s. 119 f.

  27. Samtliga översättningar från tyska till svenska är mina egna.

  28. Usaty, “Namentliche Erfassung österreichischer ExilantInnen in Schweden. Ein Projektbericht”, 2013, s. 120 f.

  29. Ilse Aichinger, “Schweden in Wien”, i Der Standard, 2002-06-14. Här är det tal om pastor Göte Hedenquist, Grete Andrén och Anna-Lena Peterson. Att Aichinger skriver om pastor Hederquist i sin kritik får nog kategoriseras som ironisk slump ur ett svenskspråkigt perspektiv. Även de andra svenska namnen är felstavade och jag har inte hittat belägg på att Aichinger pratade svenska.

  30. Ilse Aichinger, “‘Der Schlaf ist mein großes Erlebnis’”, i Der Standard, 2004-04-16.

  31. Ilse Aichinger, “Seegasse”, i Ilse Aichinger, Kurzschlüsse, utg. av Simone Fässler, Wien, Edition Korrespondenzen, 2001, s. 37.

  32. Jan-Anders Hedenquist, Birgitta Larsen & Monika Sjögren, “Vår far hjälpte alla människor”, i Dagens Nyheter, 2011-10-05.

  33. Ingrid Lomfors, “Glöm inte forskningen om förintelsen”, i Dagens Nyheter, 2011-10-12.

  34. Elisabeth Åsbrink, Och i Wienerwald står träden kvar, Stockholm: Natur & Kultur, 2013, s. 67.

  35. Åsbrink, Och i Wienerwald står träden kvar, 2013, s. 73 f.

  36. Pammer, “Einleitung”, 2015, s. 11.

  37. Pammer, “Die schwedische Israelmission und ihre Kindertransporte”, 2013, s. 148.

  38. Lomfors, Förlorad barndom, återvunnet liv, 1996, s. 262. Härmed modifierar hon en uteslutande negativ kritik som framförs av till exempel Steven Koblik.

  39. Detta kan nog inte förklaras med ett stigande intresse för just flyktingverksamheten från Wien utan med nutidens stora intresse för flyktingskildringar i allmänhet.

  40. Sibylle Nagel, Heimatverlust in historischen und zeitgeschichtlichen Jugendromanen der Gegenwart über Auswanderung, Flucht und Vertreibung, Frankfurt a.M.: Peter Lang, 2014, s. 116.

  41. Annika Thor, En ö i havet, Stockholm: Bonnier Carlsen, 1996, s. 70.

  42. Ulrika Wernesjö, “Unaccompanied asylum-seeking children, Whose perspective?”, i Childhood 2011:4, s. 497.

  43. Wernesjö, “Unaccompanied asylum-seeking children, Whose perspective?”, 2011, s. 498. Italics in original.

  44. Wernesjö, “Unaccompanied asylum-seeking children, Whose perspective?”, 2011, s. 497 f. En kritik mot avsaknaden av psykologiskt stöd formuleras explicit i Ingrid Segerstedt-Wibergs förord till barnboken Ingen väg tillbaka av Magda Eggens: Ingrid Segerstedt-Wiberg, “Förord”, i Magda Eggens, Ingen väg tillbaka, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1998, s. 10, refererad i: Corinne Susanek, Neue Heimat Schweden. Cordelia Edvardsons und Ebba Sörboms Autobiografik zur Shoah, Köln: Böhlau Verlag, 2008, s. 103.

    Lomfors hänvisar till att detta inte bara gällde för judiska flyktingbarn som kom till Sverige och att detta berodde på den ringare kompetens som man hade vid den tiden: Lomfors, Förlorad barndom, återvunnet liv, 1996, s. 263.

  45. Annika Thor, Näckrosdammen, Stockholm: Bonnier Carlsen, 2005, s. 31.

  46. Thor, Näckrosdammen, 2005, s. 113.

  47. Annika Thor, Havets djup, Stockholm: Bonnier Carlsen, 2003, s. 117.

  48. Thor, Havets djup, 2003, s. 71.

  49. Thor, Havets djup, 2003, s. 103 f. Min kursivering.

  50. Se till exempel Thomas Pammers föredrag “Hilfsaktionen der Schwedischen Israelmission”, föredrag arrangerat av Arbeitsgemeinschaft evangelischer Bildungswerke in Österreich, http://www.aebw.at/rueckblick/hilfsaktionen-der-schwedischen-israelmission (2017-06-07) eller Evangelische Akademie Wien (red.), Hoffnungsort Seegasse 16, 2015.

  51. Som exempel kan nämnas Steven Koblik, The Stones Cry Out. Sweden’s Response to the Persecution of the Jews 1933–1945, New York: Holocaust Library, 1988; Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945, Stockholm: Dialogos, 2005 eller Ingrid Lomfors, Blind fläck. Minne och glömska kring svenska Röda korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945, Stockholm: Atlantis, 2005. För en utförlig forskningsöverblick se Harald Runblom, “Sweden and the Holocaust from an International Perspective”, I Stig Ekman & Klaus Åmark (red.), Sweden’s Relations with Nazism, Nazi Germany and the Holocaust. A Survey of Research, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 2003.

  52. Lomfors, Blind fläck, 2005, s. 33–36, 39 f.

  53. Lomfors, Blind fläck, 2005, s. 25.

  54. Karin Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938–1944, Uppsala: Historiska institutionen, 2008, http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:172387/FULLTEXT01.pdf (2017-10-22), s. 280.

  55. Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen, 2008, s. 280.

  56. Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen, 2008, s. 280.

  57. Lomfors, Blind fläck, 2005, s. 23.

  58. Runblom, “Sweden and the Holocaust from an International Perspective”, 2003, s. 197.

  59. Susanek, Neue Heimat Schweden, 2008, s. 16.

  60. Markus Huss, Ulla Manns & Hans Ruin, Tid, minne, representation. Om historiemedvetandets förvandlingar, Slutrapport från ett forskningsprogram, Göteborg/Stockholm: makadam, 2016, s. 61.

  61. Assmann, “Communicative and Cultural Memory”, 2008, s. 111.

  62. Assmann, “Communicative and Cultural Memory”, 2008, s. 113.