International Web Community for Scandinavian Studies
scandinaviaBIG.jpg

CSS Conference 2017 – Rethinking Scandinavia

Web Proceedings

Poeten Tegnér III

Carl Georg Brunius, Esaias Tegnér, och det uteblivna nordiskt sublima  


Alfred Sjödin, Lunds universitet
 

1822 arbetade Esaias Tegnér som bäst på Frithiofs saga, det främsta monumentet för den svenska romantikens försök att lägga det isländska kulturarvet till grund för den svenska litteraturen. Samma år publicerade latinskalden, senare arkitekten och byggnadshistorikern tillika Tegnérs efterträdare som professor i grekiska, Carl Georg Brunius, sitt stora latinska poem De diis arctois libri sex (Sex böcker om de nordiska gudarna). Medan Tegnér och hans kompanjoner i det Götiska förbundet var sysselsatta med att göra det isländska kulturarvet till grundbulten i den svenskspråkiga litteraturens identitet, valde Brunius alltså att skriva en klassiskt utformad dikt på latinska hexametrar. Jag vill dröja vid den här motsättningen, då den kan hjälpa oss att få perspektiv på den föreställning om nationallitteraturen som växer fram under denna epok.

Det är inte orimligt att betrakta svensk litteratur som den litteratur som skrivits på svenska, men denna indelning leder inte sällan till en snedvriden uppfattning om den oproblematiskt projiceras på exempelvis den tidigmoderna epoken. Under 1600-talet skrevs det fler texter på latin än på svenska i Sverige, och det var endast gradvis som modersmålet uppodlades till ett standardiserat och välfungerande litterärt medium; ännu under 1700-talets senare hälft då den främsta språkvårdande institutionen (Svenska Akademien) kommit till skrevs det en hel del på både latin och franska på svensk mark. Man har ofta begått misstaget att räkna med att en litteratur främst bildar en meningsfull enhet grundad på nationen, medan litteraturen historiskt sett ofta har haft andra former av överlappningar mellan politiska enheter, etniska och kulturella avgränsningar och språk. Ett intressant försök till en global typologi över dessa former fick vi för några år sedan i Alexander Beecrofts An Ecology of World Literature.1

Av de “ekologier” eller litterära system som Beecroft räknar upp är åtminstone tre av intresse för att förstå utvecklingen av svensk litteratur det senaste halvmilleniet. Det är den kosmopolitiska, den vernakulära, och slutligen den nationallitterära. Den kosmopolitiska utgör här inte så mycket att göra med en ideologi eller hållning, utan betecknar de litteraturer som gjort sig gällande över stora områden, ofta i kölvattnet av multietniska imperier. Latinet i Europa är ett sådant, men även sanskrit i Södra Asien och klassisk kinesiska i Östra Asien har bildat sådana kosmopolitiska litteraturer. Det vernakulära, eller folkspråkliga, betecknar det moment då det inhemska språket börjar hävda sin rätt, men i skuggan av en kosmopolitisk prestigelitteratur som den konkurrerar med och inspireras av. Den tidigmoderna eran i Europa, där nationallitteraturerna visserligen växer fram men på villkor att de imiterar den antika litteraturen, är typisk för detta slags litteratur. Eller för den delen den romerska litteraturen, som börjar med imitationer och översättningar av den vid det här laget kosmopolitiska grekiskan. Inom det vernakulära systemet är det inte självklart att en författare skriver på sitt modersmål, och det kan finans stora fördelar med att välja det kosmopolitiska språket. (Polackerna hade ingen stor inhemsk marknad för litteratur under 1600-talet, men deras Sarbievski gjorde sig ett namn i Europa som framstående latindiktare). Den nationallitterära, slutligen, skiljer sig från den föregående genom att den tar sin utgångspunkt helt i nationen, som en enhet av språk, folk, och kultur.

Den tid som är aktuell här, alltså de första decennierna av 1800-talet, kan för Sveriges liksom för många andra europeiska länders del ses som en intensiv fas av nationallitterär omgestaltning. Både i det stockholmsbaserade Götiska förbundet och i den romantiska rörelse som drevs av de uppsalabaserade kretsarna kring tidskriften Phosphoros, närde man drömmen om en litteratur som var på en gång ny och gammal: ett återuppväckande av den äkta nordiska anda som utgjorde den svenska kulturens egenart och vars bäst bevarade minnen fanns i den isländska litteraturen.2 Istället för att som under Gustav III försöka tävla med de inflytelserika kosmopolitiska språken och litteraturerna, ville man fördjupa kontakten med det inhemska förflutna, det egna språket och dess historiska rottrådar. I Götiska förbundets tidskrift Iduna skrev Erik Gustaf Geijer om isländskan att " “Nationen […] hör från vitt avlägsen forntid ett språk talas, vars ljud den ännu igenkänner”.3

Brunius var långtifrån isolerad från dessa strömningar. Faktum är att han i många avseenden delar just de intressen som setts som typiska för 1800-talets intellektuella kulturnationalism. I sin verksamhet som arkitekt och konsthistoriker arbetade han aktivt för att uppvärdera den medeltida stilen i motsats till den föregivet universella klassiska. Han restaurerade bland annat domkyrkan i Lund, ritade flera kyrkor i Skåne och propagerade för den nya smaken i ett flertal konsthistoriska undersökningar, reseberättelser och avhandlingar. Men redan innan sin karriär inom arkitekturen hade han intresserat sig för arkeologi. I Lund fanns också runologen, medlemmen av det Götiska förbundet och sedermera riksantikvarien Johan Gustaf Liljegren. Med denne gav Brunius ut planschverket Nordiska fornlemningar (1823), vilka delvis byggde på Brunius’ egna utforskningar av hemorten Viken i Bohuslän.4

Även en annan framstående Göt, Esaias Tegnér, hade han som sagt kontakt med. Brunius var alltså i många avseenden en man av sin tid, och han var väl medveten om vad som rörde sig i Sveriges kulturliv. Hans stora latindikt om de nordiska gudarna har vuxit fram i nära kontakt med den nygöticistiska strömningen, både vad gäller det vetenskapliga utforskandet av den nordiska forntiden och försöken att lägga det till grund för en ny nationallitteratur på svenska. Det är endast på denna sista punkt han felar, då han väljer att istället skriva en dikt på latin.

Mot försöken att stärka det nationella i litteraturen svarade en aversion mot de kosmopolitiska språken: franskan och latinet. Johann Gottlieb Fichte beskrev i sina Tal till den tyska nationen, skrivna under den franska ockupationen, hur germanernas utveckling hade förstörts genom att de kommit under inflytande av latinet, och de ursprungliga begreppen förvanskats.5 I Danmark skulle N.F.S. Grundtvig utveckla en hel historiefilosofi baserad på motsättningen mellan det nordiska och det latinska, och verka för en ny skola som satte den nordiska mytologin och nationalspråken i centrum, i motsats till den gamla latinskolan.6 I Sverige var motsättningen inte fullt så akut, men själva synsättet, att språket var grundläggande för den kulturella egenarten, blir en viktig del i romantikernas program.

Det blir tydligt om vi vänder oss till den recension av Brunius’ dikt som publicerades i Svensk Literatur-Tidning, Uppsalaromantikernas främsta organ. Recensenten anmärker att en framställning på latin av Eddornas myter knappast kan behövas, då de nu finns översatta till danska, tyska och svenska; Arvid August Afzelius’ svenska översättning hade ju kommit ut 1818. Men frågan om språkvalet begränsas inte till denna praktiska synpunkt. Det visar sig inte handla om språkens möjlighet att nå så många läsare som möjligt, utan om att latinet överhuvudtaget är ett “oorganiskt organ” för en skildring av de här ämnena.7 Den nordiska mytologin är nämligen en spontant framvuxen naturpoesi, vilken är bunden till en plats och en tid: den har “uppväxt till ett träd, som i Nordens mark rotfästat sig och i Nordens luft utbrett sina grenar, utan att derifrån kunna flyttas med bevarande af sin vegetation”.8 De senare nordiska språken vittnar dock om dessa rötter. Därför kan en svensk som läser den poetiska Eddan i svensk översättning, känna en “helig rysning” ila genom sinnet och få en kraftig “hemkänsla”, men en latinsk bearbetning kan knappast få denna effekt. Eddamyternas “poetiska halt är i sjelfva språkets daning inpräglad”.9

Brunius fann sig här klämd mellan den äldre latinska språkekologin, och den nya uppfattningen, som betonade det intima sambandet mellan kultur och språkdräkt. Men det fanns också andra anledningar varför hans dikt kunde ses som ett misslyckande. Några av dessa yttrades av Tegnér då han fått läsa ett utkast. Tegnér berömmer Brunius skicklighet i att skriva vers på latin, men tvivlar på att det är lämpligt att beskriva de nordiska myterna i lugnt framflytande latinsk hexameter, då de nordiska myterna har “en helt annan dystrare, djupare, väldigare karaktär” och “måste behandlas lyriskt och romantiskt”: “Det är omöjligt att leda dessa trollhättefall i någon lugn och stilla episk kanal.”10 Brunius skulle inte ta till sig av dessa varningar. Den färdigställda produkten var ett episodiskt epos i sex sånger, som skildrade världens skapelse, Balders död, diverse smärre äventyr och slutligen Ragnarök, på ett sätt som påminner om en nordisk motsvarighet till Ovidius’ Metamorfoser. Det var inte bara att Brunius valt fel språk, han hade också valt ett polerat, klassiskt framställningssätt som gick på tvären mot de estetiska effekter man väntade sig av ett förnyat engagemang med det isländska arvet.

Brunius utnyttjade heller inte de stilistiska dragen hos förlagorna, vare sig den lapidariska stilen i Snorres Edda eller det komplicerade bildspråket i den poetiska Eddans dikter. Istället finner vi i hans dikt klassiska stilfigurer som homeriska liknelser, standardiserade formler för att introducera beskrivningar (“est locus…”) och framför allt en särskilt plastisk form för gestaltningen av de uppträdande personerna. Där de isländska texterna ger ytterst knapphändiga beskrivningar av personernas utseende, gester och minspel, säger sig Brunius ha velat “ifylla konturerna med några schatteringar”.11

Framför allt denna sista punkt träffade något väsentligt i skillnaden mellan det nordiska och det klassiska. Erik Gustaf Geijer hade några år tidigare publicerat sina skeptiska “Betraktelser i avseende på nordiska myternas användande i skön konst” (1819). Han varande där för riskerna med en ogenomtänkt och rent ornamental användning av de nordiska myterna. Om Tor började användas som en synonym till Mars, och Oden till Jupiter, vore det helt överflödigt att använda sig av dessa myter. Framför allt fanns det en skillnad mellan de klassiska och de nordiska myterna, som gjorde att de senare lämpade sig ganska illa för att framställas i statiska, avrundade former, som i måleri och skulptur. Den nordiska mytologin visar nämligen ett kaos av upplösta och växlande former, den är en berättelse där “en hel gudavärld med övermäktiga krafter uppträder, men i ständig strid, och för att i denna strid slutligen gå under”. Därigenom har den nordiska mytologin en djupare betydelse än den antika, men har inte nått en lika harmonisk yttre form: “Den sinnliga skönheten kunde ej bli regeln för gestalter, som till större delen blott äro symboler av en oupphörlig, aldrig, om ej genom undergång, försonad strid.”12 För Geijer innebar detta att skulpturer baserade på den nordiska mytologin bör undvikas, då man i denna konstart tvingas sikta till allmänt sköna former, och att istället måleri och framför allt poesi bör prioriteras. Geijers varningar kan sägas bekräftas av Bengt Fogelbergs statyer av nordiska gudar, bakom vilka den konsthistoriska forskningen avslöjat klassiska förlagor. Även en sådan detalj som att hans Oden (1830) inte framställs som enögd beror av klassiska krav på harmoniska proportioner.13

En uppfattning om mytologin liknande Geijers torde dock även ha påverkat de tekniker med vilka den kunde skildras i poesi. Vad man sökte efter var inte så mycket det sköna som det sublima, den oregelbundna kraft som konfronterar oss med något större, något måttlöst. Det sublima siktade inte så mycket på att avbilda ett objekt som att vittna om dess verkan på den inspirerade skalden, och för att få fram denna effekt krävdes andra konstnärliga medel än den fint utmejslade detaljen. En detalj i Brunius’ text som också uppmärksammades av hans kritiker i Svensk literaturtidning kan vara intressant att dröja vid för att visa hur detta kan se ut. Recensenten pekar på skildringen av jättekvinnan som Tyr och Tor träffar då de besöker Hymer. I Eddans “Hymiskvida” heter det:

Sonen der fann

Så led en kvinna

Huvuden hade hon

Hundrade nio.14

Detta trubbiga uttryckssätt har hos Brunius ersatts av en betydligt mer utförlig skildring:

Hunc anus atra cutem, nongentis horrida collis

Commovet intrantem; nam vultibus inspicit usque

Omnibus obversis, flammas emittit et iras

Omnibus ex oculis, variatque furoribus ora.15

(En kärring med svart hud, täckt med niohundra halsar, skrämmer honom då han träder in, ty med alla huvuden vända blickar hon oavbrutet mot honom, utgjuter eld och ilska ur alla ögon, och hennes ansikten skiftas av vredesutbrott.)

Vi ser genast att Brunius skildring är betydligt mer utförlig än förlagan. Den är också betydligt mer visuellt detaljerad: vi ges en bild av hur de niohundra huvudena rör sig i ständigt skiftande former, en ganska skräckinjagande effekt. Men recensenten menade att skildringen är misslyckad jämfört med originalet, i vilket det “villkorligt obestämda” gör att “rysligheten tillräckligt målas på phantasiens grund”.16 Och på ett sätt som påminner om Geijers synsätt menar recensenten att Edda-Mytologins skiftande och obestämda naturer står i motsats till den böjelse för “conturmässighet”, “det plastiska lynne” som är typiskt för den antika mytologin och för grekiskan och latinet som språk.17

Det märkliga med fallet Brunius är att han trots allt står så nära dessa strömningar. Han arbetade inte inom ett akademiskt kotteri utan kontakt med vad som hände i den omgivande litterära världen. Ville han ha en komprimerad uppfattning om den nya synen på språk och litteratur hade han bara kunnat vända sig till sin vän Esaias Tegnér, som han senare skulle efterträda som professor i grekiska. I en dikt från 1817, “Språken”, ger Tegnér epigrammatiska karakteristiker av de olika europeiska språken, och gör ofta kopplingar mellan de enskilda språkens fonetiska och grammatiska särdrag och nationallynnen (franskan hoppar “jollrande” fram, och “ljuger och komplimenterar”; den stammande engelskan borde i likhet med allt annat i det landet drivas med ångmaskin, etc.). Latinets hårda, rena ljud associeras till “rasslet av härdade klingor”, och språket beskrivs som “oböjlig, och arm” – vilket syftar på den grammatiska formalismen hos latinet och dess relativa ordfattigdom. Men denna “oböjlighet” och de martialiska konnotationerna hos språkets fonetik blir också tecken på dess egenskap av härskarspråk. I ett anförande några år tidigare talade Tegnér om hur språken alltid uttrycker “sin Nations Caracter och gången af dess odling” och beskrev hur “Latinen röjer sin Nations säkra och fasta lynne. Det är i hela sin Mekanism bestämdt; det är liksom Romerska Senaten svårt att böja och har endast få och oviga sammansättningar.”18 När Tegnér i “Språken” karakteriserar svenskan sker på ett liknande sätt en sammanblandning mellan lingvistik och historia:

Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig,

Ren är som malmens din klang, säker som solens din gång.

Vistas på höjderna du, der åskan och stormarna tala,

Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.

Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen

Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent.19

Det militäriska och heroiska, som också tillskrivs latinet, förstärks här med en dos av det sublima (“höjderna […] der åskan och stormarna tala”) men också med ett språkpuristiskt synsätt. Tegnérs dikt klingar ut i en uppmaning till svenskarna att odla sitt språk – för att därigenom bevara sin egenart.

Därför blev det också en central uppgift för Tegnér och de som delade hans synsätt att gestalta den fornnordiska tematiken på svenska, för att på så vis sätta det förgångna i kontakt med det förflutna, och visa på den grundläggande kontinuitet som präglade den nordiska kulturen, och – trots de avsevärda skillnaderna mellan t ex svenska och isländska – de nordiska språken. För att återvända till frågan om de litterära ekologierna, kan man säga att Brunius verk visar oss en märklig position mellan ett äldre system, där nationalspråk och kosmopolitiska språk samexisterade i Sverige, och det moderna, där nationalspråket skulle ta över helt och där överensstämmelsen mellan nation, språk och litteratur blev regel. Här skilde sig vägarna, och Brunius valde fel riktning. Även sedan det götiska innehållet i den svenska litteraturen tunnades ut, måste man säga att denna idé om den svenska nationallitteraturen rotade sig ordentligt. Latinpoesin kom istället att nästan helt dö ut och under loppet av 1800-talet relegeras till en studentövning eller en hobby för kyrkoherdar.

Brunius’ dikt kan fungera som en påminnelse om att även Sverige varit skådeplats för konkurrerande språk- och litteraturekologier, och att dessa i sällsynta fall direkt inkräktat på varandras gebit. På så vis utmanar den också en idé om den svenska litteraturens historia som endast följer de nationalspråkliga skriftyttringarna bakåt i tiden snarare än i en helhetsundersökning av den språkliga och litterära situationen. Det är fullt möjligt att en framtid präglad av global English kommer att medföra en liknande konkurrens mellan modersmål och världsspråk.


  1. Alexander Beecroft, An Ecology of World Literature. From Antiquity to the Present Day (London: Verso, 2015).

  2. Louise Vinge, Morgonrodnadens stridsmän. Epokbildningen som motiv i svensk romantik 1807-1821 (Lund: Gleerup, Skrifter utgivna av vetenskapssocieteten i Lund, 1978), s. 91-107.

  3. Erik Gustaf Geijer, “Anmälan” i Iduna: första häftet, 1811, s. 5.

  4. Dessa delar av Brunius’ verksamhet behandlas i Bo Grandien, Drömmen om medeltiden. Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmedlare (Lund: Berlingska boktryckeriet, 1974) (Nordiska museets handlingar 82).

  5. Johann Gottlieb Fichte, Tal till den tyska nationen, övers. E. Sköld (Stockholm: Bonnier, 1914), s. 55-71.

  6. Se N.F.S. Grundvtig, “Nordens mythologi (1832)”, i Udvalgte skrifter, vol. 5, s. 376-767, här ssk. 394-419. Om Grundtvigs skolreformer, se Ove Korsgaard, “Grundtvig’s Idea of a People’s High School and Its Historical Influence”, i John A. Hall, Ove Korsgaard, Ove K. Pedersen, Building the Nation: N.F.S.,Grundtvig and Danish National Identity (Montreal: McGill-Queen University Press, 2015), s. 315-330.

  7. Svensk literatur-tidning 1823, nr. 19, s. 145.

  8. Ibid., s. 149.

  9. Ibid.

  10. Tegnér t Brunius 1/3 1820 i Esaias Tegnér, Brev, vol. II (Malmö: Allhems förlag, 1954), s. 179.

  11. Stockholmsposten 1823, nr. 113 (Brunius’ svar på kritiken I Svensk literatur-tidning)

  12. Erik Gustaf Geijer, “Betraktelser i avseende på nordiska myternas användande i skön konst”, Samlade skrifter, vol. I, (Stockholm: P.A. Norstedts & Söner, 1923), s. 423-454, här 439f.

  13. Bengt Thordeman, Göternas gudar i Fogelbergs gestaltning (Stockholm: Almqvist & Wicksell, 1961), s. 30-40.

  14. Jag citerar här den översättning som recensenten använder sig av (Afzelius). I den senaste svenska översättningen heter det: " Tyr fann där/ Sin fula farmor,/Nio hundra/ Huven hade hon." “Hymiskvida” i Den poetiska Eddan, övers. Lars Lönnroth (Stockholm: Atlantis, 2016), s. 144.

  15. Carl Georg Brunius, De diis arctois libri sex (Stockholm: Nestius, 1822), s. 112.

  16. Svensk literatur-tidning 1823, nr 21, s. 163.

  17. Ibid.

  18. “Tal om Nyttan af de gamla Classiska språkens studeranden i Scholorna”, Samlade skrifter, vol. II, , utg. Fredrik Böök, Ewert Wrangel (Stockholm, 1919: P.A. Norstedt & Söner), s. 305-319, här 312.

  19. Esaias Tegnér, “Språken” i Samlade skrifter, utg. Fredrik Böök, Ewert Wrangel, vol. III (Stockholm, 1920: P.A. Norstedt & Söner), s. 31-34, här 34.