International Web Community for Scandinavian Studies
ekelöf banner.jpg

Rethinking Scandinavia #1



 

Fotnot 51: en exkurs

Den parodiska recensionen av Jan Wictors Camera obscura (1946) i Grönköpings Veckoblad nr 1 1947 är signerad av kulturdoktorn Stig Berglund och lyder i sin helhet:

Camera obscura, dikter av J a n W i c t o r (Bonniers). Detta är utan tvivel en av de märkligaste och mest äkta diktsamlingar som 40-talisterna framsprungit med. Bara detta att författaren visar sig inte vara en utan tvenne, dessutom medicinare samt att verket fötts på 5 timmar inklusive pauser för förtäring av s.m.s. poetiskt, smekor och bier, visar att vi har att göra med ett dubbelinstrument av mer än vanlig obscuraklang samt bitonande slagstyrka.

Att en del av 40-talisternas fega och krumryggade profeter i K. Huvudstaden nu efteråt försöka misskreditera verket och gå med på att det hela skulle vara en lyrisk köpenickad och vanligt vulgärt ”skoj”, ber jag på det allvarligaste få protestera mot. De båda medicine studerande äro – kanske omedvetet, kanske snörda i mindervärdeskomplex och andra sexual-lyriska hämningar VERKLIGA DIKTARE. Låt oss i skönhetens och äktlyrikens namn ej ”kasta ut dessa skaldebarn med badvattnet”, ber jag med stöd av en annan vitterhetsbedömare utropa!

Låt oss hålla fast vid dem även om de stundom kunna verka ”allt för dresserade”. Deras ”personliga manifestation kan i varje fall ej kallas otvetydig”. Låt oss vara tacksamma för att dubbelpoeten ”inte heller väjer för det makabra, smutsiga och förvridna, när han förevisar sina silhuetter, klippta ur verklighetens råa massa”. ”Jan Wictor är en allvarsdiger ung poet, vars dikter gärna formar sig till korthuggna små grimaser. Det blir ibland målande meningar av obestridlig effekt.”

Allt detta har mina med-40-talister i huvudstadspressen redan fastslagit, men jag vill gå längre. Har de genialt djuplodande 40-talisterna, någonsin mera pregnant infört oss i vår tids atomistiskt laddade kulturskeende än i dessa ädelt pessimistiska rader:

Lätta ankar kan du göra,
när frosten frusit gåshud över din kropp,
när det karamellröda eterrusets glädjesolar
sjunkit bakom din åtrås horisont,
när vinets knappnålsstickande enfoni
och amöbaslappa entusiasm
mönstrat av en tidig gulvit morgon.
Då är du mogen för seglats
med din egen
ensamhets
icke-ånger.

En ändå mer koncentrerad komprimerad bikt bjuds oss i följande inlevelse som avslöjar något av Kaos kosmetiska oordning och människans pessimistiska gest mot ödet:

När vi voro små, små barn
och trampade i dikena,
små flottare av brunstsläckande kanoter,
små nejonögon med kofot, brutna ur det ljumma rummets,
sovrummets, drömrummets
morotsfärgade akvarium
ville man muta oss med smultron och ljummen leverpastej,
smulor ur gammelmans skägg,
gubbsnus, käringkaffe,
av brasklappsbenägen fruktan för vanvettsögon,
senilitetens renons på trumf,
av inbillningar och skumma dödsskräckssyner.

Om det finns den ringaste litterär anständighet kvar i detta på reaktionära lyrikastrar så rika land så bör de unga stud. som blygsamt dölja sig under ”Jan Wictor” med det snaraste erhålla ett av Bonniers större skaldestipendier. Den nya lyrikens tillskyndare kräver det. De två Wictors äro äktare och inlevdare än de flesta, fastän de kanske inte själva veta om saken.


Texten är även publicerad i Ada A:son Susegård [Seth Bremberg] (red.), Eau-de-Grönköping. Tappat och förskuret, Stockholm 1947, s. 132 ff. – Här följer några kommentarer: förtäring av s.m.s. poetiskt, smekor och bier: I ett ”manifest”, publicerat i DN och SvD 30/12 1946, avslöjar Gyllensten och Greitz att det var de som dolde sig bakom namnet Jan Wictor. Om diktsamlingens tillkomstkväll heter det att den hade gått ännu snabbare att skriva ”om vi inte druckit pilsner och ätit smörgåsar” (Dagens Nyheter 30/12 1946). – köpenickad: Egentligen ’köpenickiad’, dvs. bedrägeri med nyttjande av falskt namn eller föregiven befogenhet; benämningen ”härrör från en kupp i oktober 1906, då skomakaren Wilhelm Voigt, iklädd preussisk officersuniform, lyckades förmå en avdelning soldater att följa med till rådhuset i Köpenick, där stadens myndigheter tvingades utlämna stadskassan. Händelsen väckte löje som exempel på överdriven preussisk underdånighet inför det militära och blev ämne för ett lustspel (’Kaptenen från Köpenick’) av Carl Zuckmayer.” (NE, nätuppl., 10/10 2016). – Deras ”personliga manifestation kan i varje fall ej kallas otvetydig”; dubbelpoeten ”väjer [inte] för det makabra, smutsiga och förvridna, när han förevisar sina silhuetter, klippta ur verklighetens råa massa”; ”Jan Wictor är en allvarsdiger ung poet, vars dikter gärna formar sig till korthuggna små grimaser. Det blir ibland målande meningar av obestridlig effekt.”: Citat ur tre anmälningar av Camera obscura hösten/vintern 1946, i tur och ordning signerade Erik Lindegren (Stockholms-Tidningen 11/12), J[ohannes] E[dfelt] (Dagens Nyheter 18/11) och Uno Florén (Expressen 19/12). Lindegren-citatet är förvanskat: ”obetydlig” återges avsiktligt felaktigt med ”otvetydig”. – enfoni: Trol. är denna påhittade (musik)term, som påminner om eufoni, dvs. ’välljud’/’ordmåleri’, en avsiktlig felskrivning för ”eufori”: se Jan Wictor, Camera obscura, Stockholm 1946, s. 54.

Ekelöfs recension av Camera obscura i BLM 1947:2 lyder in extenso:

Två medicinmän, Torgny Greitz och Lars Gyllensten, satte sig som de sedan själva avslöjat en kväll i fjol våras och gjorde på fem timmar – en smula enligt det samarbetsrecept som präglar leken ”långkatekes” – en ”40-talistisk diktsamling” som de kallade Camera obscura, försedde med pseudonymen Jan Wictor och sände till ett förlag där den med någon tvekan antogs. Diktsamlingen har inte fått särskilt mycket sämre eller bättre kritik än många andra, och naturligtvis innebär avslöjandet en publiksensation. I sin förklaring (D.N. 30 december 1946) hävdar författarna med en viss maliciös pretention på saklighet att det varit fråga om ett experiment på kritik och publik, att de inte anser sig ha gjort en parodi, ”att varje normalbildad människa skulle kunna göra dikt, djup dikt, central dikt, utan att behöva ha ett centrum direkt”. Det är här det ”vetenskapliga” resonemanget haltar: man kan inte göra någonting centralt utan centrum. Vad de gjort känner den mycket väl till som med Gide tittat i kalejdoskop eller med surrealisterna lekt ”Le cadavre exquis”, och som vet att på tio resultat, erhållna enligt en metod som är långt mera automatisk och slumpartad än den de två medikofilerna använt, finns alltid ett som är groteskt, lustigt eller kanske rentav djupt, i varje fall användbart. Det är ingenting märkvärdigt med det. Människoanden söker mening och finner den t.o.m. i kaffesump eller i formlösa molnanhopningar eller i den sterila öknen. T.o.m. i atomer. Jämsides med meningen går omeningen. Det var detta Tegnér vägrade acceptera i sitt ”det dunkelt sagda…”.

Nu skall det först och främst sägas ifrån att boken inte är bra, likaväl som många andra ”40-talsdiktsamlingar” inte heller är bra. Jag citerar troget mina blyertsanteckningar på smutstitelbladet, gjorda före avslöjandet (siffrorna betecknar sidor): ”26 i minnet, 42 bra, 46 hopp om livet, 56 bildraseri” – alltså en chans på tio dikter, eftersom samlingen innehåller c:a 40. Men vad som inte är bra är ramen med vilken författarna sökt ge sin diktanhopning ett sken av helhet – fast nog måste man säga att den är illistigt tänkt. Den framställer ”Jan Wictor” som en mycket ung självmordskandidat, vädjande till läsarens medlidande med ett engångsverk. Det är möjligt att jag skulle ha tyckt synd om boken just för den. Och ändå förändrar detta ingenting som helst i sak. Boken hade ändå varit mig likgiltig som helhet. Det finns nämligen – och detta bör den jublande publiken inte glömma – i generationen 40-tal en fem sex poeter som Jan Wictor aldrig skulle kunnat härma. Det finns vidare en hel radda ödmjuka diktsamlingar som inte alls är så fullfjädrade i ordvalet, kanske snarare tafatta, men som vill någonting och som varit nödvändiga för vederbörande. Man kan kalla dem kejsarens nya kläder, men då är också vetenskapen kejsarens nya kläder. Ett litet atomputz bara – och världen är weg! ”Varför då / dessa dolska underluggsblickar / som vore vi / två hästskojare på samma marknad”, frågar Diktonius i ett utbrott som vore förtjänt av att här citeras i sin helhet (”Tidsenlig dikt” III, ”Stark men mörk”, för den som vill se).

Men piken med kejsarens nya kläder gällde ju dumheten och inbilskheten. Och man kan ju säga att ”Jan Wictors” försök var värt att göra, bara nu pilen träffar prick. Det värsta är att den troligtvis inte gör det, för det finns så många prickar att träffa i så många instanser att ”rätt” nästan vore liktydigt med Odysseus’ berömda pilskott genom yxhålen. Först gäller det alltså att genomborra de många som plitar av fåfänga, kanske också av ambition men utan konstnärlighet, sedan kommer turen till förlagen, som genom sin ohämmade diktutgivning faktiskt uppmuntrat de förra, sedan är det de litterära rådgivarna, vare sig de nu är konjunkturbländade eller på annat sätt blinda, sedan ett par tidskrifter som tagit in lite för mycket av för många, sedan är det kritiken, som liknar en bandhund i natten, en sån där som ibland skäller på ingenting och ibland låter en ängel gå förbi oanmärkt, sedan är det publiken som faktiskt inte kan vara annat än villrådig förrän den får själva den sovande Tiden till hjälp. Och sist kommer då det yxhål, bestående av en fem sex poeter, där pilen slinter. Det makabra i situationen är att dessa fem sex i allmänhet har betydligt svårare att få sin identitet accepterad och sina diktsamlingar antagna än sådana som skriver ”central dikt utan centrum”. Förlag och förlags rådgivare, kritik och kritiks följare morrar åt dem för att en tid efteråt slicka dem, vilket inte är bättre, särskilt inte när de ligger lik. Och var det bara det saken gällde så var det bara bra.