International Web Community for Scandinavian Studies
Nordic Heritage Museum.jpeg

#2 Home

CSS Publications Web Quaterly

 

#1 Gunnar Ekelöf
 

RETHINKING SCANDINAVIA

CSS Publications Web Quarterly

Volume 2, Issue 1 | Published in July 2018

Looking In, Watching Out


ISSN 2002-9039

INNEHÅLLSFÖRTECKNING:
 



MEDVERKANDE:


Peer Review

The articles in this issue has before publication been through a review process conducted by experts in the field external to the editorial board of the issue.


Copyright Notice

This articles presented here is licensed under a Creative Commons Attribution 4.0 International License.


Redaktion: Mari Bacquin (huvudredaktör), Robert Ekdahl (huvudredaktör, grafisk formgivning), Emelie Eleonora Wiman Lindqvist (redaktionssekreterare, omvärldskontakter)

Ansvarig utgivare: Rikard Schönström

Redaktionsråd:

  • Julie K. Allen, Brigham Young University, Provo
  • Per Thomas Andersen, Universitetet i Oslo
  • Frans Gregersen, Københavns universitet
  • Annegret Heitmann, Ludwig-Maximilians-Universität, München
  • Sun Jian, Fudan University, Shanghai
  • Mats Jönsson, Göteborgs universitet
  • Anne-Marie Mai, Syddansk Universitet, Odense
  • Klaus Müller-Wille, Universität Zürich
  • Karin Sanders, University of California, Berkeley
  • Stephan Michael Schröder, Universität zu Köln

Kontakt:
Centre for Scandinavian Studies Copenhagen-Lund
/Att: Robert Ekdahl eller Emelie Eleonora Wiman Lindqvist
Språk- och litteraturcentrum, Lunds Universitet
Box 201, 221 00 Lund

iwcss.administrators@sol.lu.se

ISSN 2002-9039

 

Skandinavien inifrån och ut och utifrån och in

I den andra utgivningen av Quarterly från Center for Scandinavian Studies läser vi inlägg i debatten om vad Skandinavien är. Vet vi inte redan det? Jo, kan man tycka. Men vi lever i en tid då det mesta ifrågasätts och omförhandlas – kultur, kön, kanon, språk, identitet och demokrati – gamla ibland starkt förankrade uppfattningar och ”självklarheter” ställs mot oprövade infallsvinklar och kan framstå i ett nytt, ögonöppnande ljus. Här är det Skandinavien som genomsöks, och tänks på nytt. När vi tittar på det som Skandinavien utgör och representerar, idag och i ett historiskt perspektiv, med öppna ramar, och inte i förväg bestämmer vad som ska vara centralt, framgår inte bara hur Skandinavien och dess invånare ser på sig själva, utan också vilka spår och intryck den här geografiska, kulturella och historiska helheten har lämnat på andra ställen i världen och därmed hur den kan uppfattas utifrån. Skandinavien och skandinaverna har inte ensamrätt på att tolka och definiera sig och de frågeställningar och infallsvinklar som samlas in och förmedlas här medverkar till att nyansera bilden av det skandinaviska på olika vis och kan därmed komma att påverka, inspirera och berika undervisningen såväl som forskningen i nya riktningar. Bidragen i det här numret kommer från en rad internationellt verksamma forskare som ”tänker om” Skandinavien med målet att belysa olika aspekter av den skandinaviska kultur- och identitetsförmedlingen. Vetenskaparna förmedlar sina resultat på det språk som ligger dem närmast till hands, eller som de anser passa situationen bäst, så som man nu en gång för alla gör i Skandinavien.

Med avstamp i den språkliga gemenskap som Skandinavien visar ett säreget prov på inleder Katarina Lundin med att i ett fågelperspektiv ta ett samlat grepp på hur grannspråkförståelsen har definierats och undersökts i forskningen. Och hur är det nu: Förstår vi eller förstår vi inte varandra här i Skandinavien? Hon konstaterar att språkförståelse är ett relativt begrepp, som om det definieras på skilda sätt av forskare och språkbrukare inte så överraskande ger ett heterogent resultat – som ett pussel som inte går att lägga klart för bitarna inte hör ihop. Hon landar i att språkförståelse kanske bäst ska mätas subjektivt, av språkanvändarna själva.

Från skandinaviskt språk tar Monica Wenuschs artikel steget över till skandinavisk litteratur och fokuserar på hur denna spreds och togs emot i Tyskland under det moderna genombrottets epok. Genom att åskådliggöra de tyska förlagens strategier belyser Wenusch översättningarnas betydelse för överföringen och spridningen av den sedan så omtalade skandinaviska stilen i Europa och världen vid den här tidpunkten, då finkulturens centra i hög grad utgjordes av Paris och Berlin. Intressant nog gavs det i Tyskland ut ”samlade verk” av då fortfarande levande skandinaviska författare långt innan någon hade kommit på tanken att göra detsamma i Skandinavien. Således fick det utländska mottagandet också betydelse för hur de här författarna sedan uppfattades i sina hemländer, där den då ännu inte namngivna Jantelagen kan ha satt sin prägel på kritiken.

På liknande vis undersöker Julie K. Allen grundligt hur och varför nordisk stumfilm exporterades till Australien före och efter första världskriget och vilken föreställning om Skandinavien som kan ha följt i dess spår. Den intressanta, och i vårt sammanhang avslöjande, slutsatsen blir att även om vissa filmer visades under långa perioder och faktiskt fick större genomslagskraft i andra ändan av världen än på hemmaplan var det ofta varken skådespelarnas renommé eller filmernas ursprung som stod i centrum för deras framgångar, utan det tycks snarare ha handlat om filmernas kinematografiska kvaliteter, innehållets relevans, den typ av realistiskt skådespel som presterades och den moral som kunde utläsas ur budskapet. Det var alltså inte särskilt viktigt att de kom från Norden, eller ens att de förmedlade något typiskt nordiskt. En anekdot som framkommer i Allens studie av dåtidens nyhetspress är att den danska skådespelerskan Asta Nilsen kom att bli mycket mer populär och känd i Australien än sin manliga motspelare Valdemar Psilander, som på den här tiden gick för att vara den bäst betalda skådespelaren i Danmark. Medan Asta höjdes till skyarna i australiensisk press, visserligen både som dansk och svensk, kunde journalisterna inte hålla reda på Psilanders förnamn utan kallade honom Henrik – om han överhuvudtaget nämndes.

I andra, från Nordens horisont, avlägsna delar av världen granskar Lill-Ann Körbers bidrag hur Sverige framställer sin bild av den forna kolonin Saint-Barthélemy i Karibien. Det som framkommer av hennes läsning av nyhetsartiklar, webbsidor från reseagenturer och bloggar, samt från hennes egna erfarenheter som resenär, är att Saint-Barthélemy presenteras som ett renskrubbat paradis. Det förflutnas slavhandel och kolonisation får stå tillbaka för en bild av hemtam europeisk charm i miniatyr, där det är avslappnande att vistas bland svenska flaggor och lyxbutiker. Tack vare kung Gustaf den tredjes framsynthet, som på sin tid förhandlade fram ett fördelaktigt skattedekret, behöver man inte heller idag bli av med sina pengar i onödan. Här finner man inga spår av kriminalitet, fattigdom eller… svarta. Renhet och vithet råder. Körber avslöjar att Sveriges koloniala historia framställs ur ett ”inifrånperspektiv” utan att problematiseras: Ön är nyuppfunnen och nyskapad som ett tomrum på kartan för postkoloniala äventyrare på jakt efter ett obefläckat tropiskt paradis på jorden.

I motsats till Körber bjuder Carl-Eric Johanssons artikel på en ”utifrånbild”. Här är det Norden som kulturell företeelse som är i centrum, ur ett spanskt perspektiv, dels genom den spanske författaren och diplomaten Ángel Ganivets intryck från det ryska storfurstendömet Finland i slutet på 1800-talet, dels genom det spanska mottagandet av Stieg Larssons Millenniumtrilogi i modern tid. I synnerhet Ganivets skarpa iakttagelser är intressanta att ta del av. Han, som många andra historiska resenärer, förmedlade sina intryck i brevform till lokaltidningen i sin hemstad och presenterade sin subjektiva uppfattning, höljd i viss ironi, som en form av sanning. Utanförskapet gav honom möjlighet till en rättvisare syn än vad närsyntheten erbjuder. Ganivet lät sig nämligen inte duperas av den bedrägliga likartade ytan hos länderna i Norden, utan avslöjade att både folken och språken skilde sig åt på en mängd punkter. Med ett metaforiskt språkbruk framställer han Finland som ett hus med flera våningar: där herrarna i huset, ryssarna, bor längst ner och de rättmätiga finnarna längst upp, det vill säga på vinden, medan svenskarna och finlandssvenskarna huserade på våningarna däremellan. Ett och annat hade han visst också att säga om de finska kvinnorna.

Om vi sedan fortsätter på temat nordiska kvinnor under 1800-talet, tar Anna Bohlins artikel sig an frågan om hur det kvinnliga medborgarskapet framställdes i den skandinaviska litteraturen på 1840-talet. Med huvudsakligt avstamp i romaner skrivna av fyra kvinnliga författare från olika horisonter, Fredrika Bremer och Emelie Flygare-Carlén från Sverige, den finlandssvenska Sara Wacklin och den norska Hanna Winsnes, problematiseras vad vanliga kvinnors sociala engagemang bestod av och kunde te sig som på den här tiden. Bohlin visar att det inte räcker att definiera medborgarskap som legal status eller som politisk praktik, eller ens att fokusera på var det utövades eller i vilken handling det tog sig uttryck för att fånga det kvinnliga medborgarskapets dimensioner i 1840-talets Skandinavien, utan hon konstaterar att det i hög grad framställs som en fråga om inre attityd, om moraliskt engagemang. Som sådant förekommer det i litteraturen på olika platser – i köket, på gården, i klassrummet eller på arbetsmarknaden, konsertscenen och i vildmarken. Oavsett vilken miljö som beskrivs, den publika eller den privata, så framhåller de fyra författarinnorna hur den kvinnliga medborgaren bidrar till samhället på det moraliska planet.

Där den skandinaviska eller nordiska närvaron står i centrum för de flesta bidrag är det Nordens frånvaro som Krzysztof Bak analyserar fram ur den världsbild som Birgitta Trotzigs uppsatser, debattinlägg och intervjuer förmedlar. Norden tycks inte ha något eget existensberättigande på hennes kulturgeografiska karta, utan de fenomen och element som har någon nordisk koppling inkorporeras i stället i en binär framställning av två huvudcentra, Sverige och världen, samordnade i en relation som är gjord av både motsatser, likheter och paradoxer. Där världen å ena sidan är synonym med öppenhet och tankemässig kreativitet är Sverige kopplat till instängdhet och tanketorka, men å andra sidan står världen också för maktmissbruk och väpnade konflikter där Sverige sätts i förbindelse med social trygghet och fred. Trotzigs Sverige framstår i slutändan både som en kontrast till världen och som en spegling av densamma, i stort och smått.

Simon Hartling och Johan Sahlin dyker ner i genren ”Öppet brev” och konstaterar att den historiskt förankrade skrivformen nu är helaktuell i den offentliga debatten i Danmark och Sverige. Beviset på dess nyvunna status är, menar författarna, att genrens brukare nu tillåter sig att driva med sig själva. Det skrivs öppna brev om att skriva öppna brev. Genom fyra exempel om brännande aktuella frågor som migration, invandring och rasism problematiseras hur genren används idag, i en tid när gränsen mellan det privata och det offentliga kan tyckas vara otydligare än någonsin förr. På linje med den stora vågen av autofiktion och självbekännanden à la Knausgaard och Norén söker det öppna brevet sig emot det som verkar autentiskt, självupplevt och ärligt. Att föra det personliga till torgs är inte längre så anmärkningsvärt i Sverige och Danmark, det har tvärtom gått och blivit norm. Men det som samtidigt faktiskt är lite speciellt med formen ”öppet brev” är att den, till skillnad från det som utbyts på Twitter och diverse andra chatfora i dagens offentlighet – där det ibland går så snabbt att inläggen kan få en prägel av oövertänkt spontaneitet – har något lite gammaldags och seriöst över sig. Det öppna brevet har blivit en konstform.

Lizette Gradéns och Tom O’Dells bidrag avslutar numret med att reflektera kring hur den nordiska kulturens arv idag ompaketeras i ny form för att slå an i Nordamerika. Vad händer, frågar forskarna sig, med begreppet ”kulturellt arv” när ekonomiska intressen och imperativ blir en central del av kulturförmedlingens villkor? Omvandlingen av The Nordic Heritage Museum i Seattle till The New Nordic Museum tjänar som iögonfallande illustration. Bilden av det ”nordiska”, som historiskt varit kopplat till det arv av kollektivt identitetsskapande som har ägt rum mellan de nordiska nybyggarna och det nordamerikanska samhället, glider här över till att bli en mer samtida och designorienterad tolkning av vad som är nordiskt, där i stället mytologi, bastu, Nordic cuisine och vikingar får ta plats. Arvet blir, likt ett karaibiskt paradis, nyuppfunnet och nyskapat som en del av en marknadsanpassad strategi.

/huvudredaktörerna
Mari Bacquin
Robert Ekdahl 


Artiklar